Narcissismens sju dödssynder

PUBLICERAT I: NARCISSISM

ur boken ”Men jag då?” av Sandy Hotchkiss

Skamlöshet

För narcissisten är skammen så outhärdlig att de lägger sig till med metoder för att inte alls känna den. Det som psykologerna kallar ”bortkopplad skam” ser ut som skamlöshet eller samvetslöshet, dold bakom skyddsbarriärer av förnekelse, kyla, förebråelser mot andra eller vrede. Eftersom sådana personer saknar sunda inre mekanismer som kan behandla denna smärtfyllda känsla riktas skammen utåt, bort från självet. Det är aldrig ”mitt fel”.

Skam är den känsla som lurar bakom all osund narcissism. Oförmågan att hantera den på ett sunt sätt – att ta itu med den, neutralisera den och gå vidare, så som sundare individer gör – leder till narcissistens karakteristiska inställning, attityder och beteende.

Orealistiska föreställningar

Tvånget att till varje pris undvika skam skapar ett bestående dilemma för narcissisten eftersom livet ofrånkomligt medför förödmjukelser. Det finns alltid någon som är duktigare, mer begåvad, vackrare, mer framgångsrik, mer vad som helst. Det faktum att ingen är perfekt är dock ingen tröst för narcissisterna, eftersom de anser sig själva vara undantag från denna regel. De letar av alla krafter efter sätt att hålla sig järnskodda invärtes för att inte falla offer för dessa bistra realiteter. I en typisk metod ingår en betydande mängd förvanskningar och illusoriska föreställningar, med andra ord bortförklaringar.

Narcissisterna snedvrider också verkligheten på andra och skadligare sätt. Det farligaste är den process där de överför det som utlöser skam hos dem själva på andra. Det som på psykologins språk kallas ”projicering” kallar jag för skamöverföring, ett vanligt fenomen inom narcissistiska familjer.

Arrogans

Om narcissisten känner sig nedvärderad kan han uppvärdera sig själv genom att förringa eller klassa ner någon annan. Det är därför som narcissister ofta är dominerande, dömande, perfektionistiska och maktlystna. De försöker helt enkelt försäkra sig om en status som placerar dem längst bort från den personliga bristens och skammens besudling.

Narcissister kan sällan upprätthålla en känsla av överlägsenhet på egen hand och dras därför till rampljuset och andras beröm. Det är applåder och erkännande som håller dem igång. De kan vara mycket känsliga för andras åsikter och har många gånger orealistiska förväntningar om reservationslös uppskattning och beundran, även när prestationen inte förtjänar en sådan reaktion.

Avund

Narcissisternas behov av att befästa sin överlägsenhet stöter på hinder så fort någon annan verkar ha något som de själva saknar. Den inre ballongen spricker med en smäll när den andres hot mot MIN överlägsenhet tränger djupt ner i det omedvetna. ”Fara på färde!” ringer larmklockan. ”Sätt igång neutraliseringsmekanismen!” Vilket vapen väljer då en narcissist för att tysta skammens mullrande? Svaret är förakt. ”Den där X är sannerligen inte så märkvärdig som han själv tror”. Det spelar ingen roll att ”X” är mycket försynt och inte har en aning om att han har begått någon oförrätt. Detta är narcissistens förvanskning av verkligheten, besläktad med skamöverföring, och behöver inte alls ha något samband med verkligheten. Avsikten, för det mesta omedveten, är att smutsa ner den andre så mycket att narcissisten vid en jämförelse återvinner sin överlägsna ställning.

Absolut krav på lydnad

Det ligger i den narcissistiska egoismens natur att se situationen från en enda högt subjektiv synpunkt: ”Mina känslor och behov är det enda som betyder något, och vad jag än vill ha så är det min rätt att få det”. ömsesidighet är ett helt främmande begrepp eftersom andra finns bara för att hålla med, lyda, smickra och vara till lags – kort sagt förutse och tillfredsställa alla mina behov.

Övertygelsen om att man har full rätt att kräva allt av andra är en rest av den tidiga barndomens egocentriska stadium, kring ett- till tvåårsåldern, då barnen upplever en naturlig känsla av betydelse som är en viktig del av deras utveckling.

Utnyttjande

Förmågan till empati, till inkännande och medkänsla med andra människor, förutsätter att vi tillfälligt går utanför oss själva för att komma på varandras våglängd som någon annan. Vi vrider ner bruset från våra egna angelägenheter och öppnar oss för vad den andre vill få sagt. Detta kan inte ske om vi inte först förmår uppleva oss själva som separata från den andre.

Driven av skam och benägen till vrede och aggression som han är utvecklar narcissisten aldrig förmågan att identifiera sig med eller ens känna igen andra människor känslor och behov. I sin emotionella utveckling har han stannat kring ett- till tvåårsåldern. Andra uppfattas inte som separata varelser utan som förlängningar av självet som finns där för att lyda narcissistens befallningar.

Diffusa gränser

Stabiliteten i gränsen mellan självet och andra påverkar inte bara vårt sätt att se på oss själva utan också hur vi upplever andra och i betydande omfattning hur vi bemöts av dem. Klara gränser, insikten om att vi är separata individer, ger sunda relationer.

Narcissister lider av en svår brist i detta avseende. De inser inte att dessa gränser finns och att andra är separata varelser och inte deras förlängningar. Andra finns till för att fylla deras behov, annars kan de lika gärna vara obefintliga. De som erbjuder möjligheten till sådan tillfredsställe behandlas som om de är en del av narcissisten och förväntas automatiskt uppfylla hans krav. I narcissistens tankevärld finns inga gränser mellan självet och andra.

Jag tror vi alla känner någon som har detta beteende.... :(