Jag känner mej så ledsen och ensam. Alla kamper man ska klara, alla berg man ska bestiga... Är så trött, så trött nu så det känns som jag aldrig skulle vilja gå upp igen. Trampar runt i någon kvicksand som suger musten ur en. Man ska tänka positiva tankar för då blir det positivt.... Vandra några dagar i mina skor så får vi se hur glad man blir...

Vad är meningen med livet? Att de som föds ängsliga, oroliga och inte vågar lita på det positiva
 ska straffas med allt det negativa? Är det verkligen så livet är? Jag tror faktiskt det... iaf om jag ser på mej själv.

Om jag någon gång sett en liten strimma ljus och tänkt NU är det min tur att få det bra. Men pang som en smäll från ovan så blir det 10 ggr värre istället.

Jag har många sådana exempel i mitt liv...

Ex får man in en extra krona så går bilen, huset sönder eller hundarna blir sjuka. Eller så får man fel på tänderna... har hänt 4 ggr nu när vi fått in en liten extra slant.

Det värsta just nu är värken och ångesten.

Och att Sebban inte vill gå till skolan.

Detta leder till: Karensdag = mindre med pengar. Vi blir kalllade till skolan på möte för att än en gång ställa han frågan varför vill du inte gå till skolan?!

Sen är det full fart på hjulet.....igen...

Hur ska man stoppa det den här gången?

Jag vet faktiskt inte själv....